Så här blir framtiden för snabblån
Starka röster har de senaste åren höjts för att marknaden för snabblån ska regleras mer strikt. Utredningar och dialoger mynnade för några år sedan ut i en utredning som sedermera blev en proposition om så kallade högkostnadskrediter. Efter en snabb behandling i utskott och riksdag beslutade riksdagen i maj att införa lagstiftning om hur högkostnadskrediter får konstrueras och marknadsföras för att minska riskerna för konsumenterna.
Det är den 1 september 2018 som ändringar i framför allt konsumentkreditlagen kommer att träda i kraft. Effekten blir att långivare måste respektera såväl räntetak som kostnadstak för snabblån och liknande krediter. Dessutom måste all marknadsföring av lån med högre räntor marknadsföras med stämpeln högkostnadskredit.
Den nya lagen i sammandrag
- Ändringarna i konsumentkreditlagen handlar i huvudsak om fyra saker, nämligen:
- Införande av begreppet högkostnadskredit
- Införande av maxtak för ränta för lån
- Införande av kostnadstak för total lånekostnad
- Skärpning av kravet på måttfullhet i marknadsföring.
Högkostnadskrediter – vad är det?
En högkostnadskredit är enligt lagens definition ett lån eller en kredit med en effektiv ränta som överstiger 30 procentenheter över referensräntan (som i dagsläget är strax över 0%). Ett lån som har en effektiv ränta på 35% per år är således att betrakta som en högkostnadskredit enligt lagens skrivning. En kreditränta på exempelvis 20% på ett kreditkort är å andra sidan inte en högkostnadskredit.
Maxtak för ränta
En effektiv ränta som överstiger 30% (över referensräntan) kan sägas vara själva ”golvet” för en högkostnadskredit. I lagen stipuleras också ett ”tak” och det taket ligger på 40 procentenheter över referensräntan. I den totala räntan ska eventuell dröjsmålsränta räknas in.
Kostnadstak
Med begreppet kostnadstak menas att den totala kostnaden för en kredit, såsom ett snabblån, inte får överstiga själva lånesumman. I katalogen av kostnader ingår här ränta och avgifter, dröjsmålsränta samt inkassokostnader.
Exempel: Ett lån på 5000 kr får maximalt kosta 4999 kr med alla tänkbara kostnader inkluderade.
Måttfullhet i marknadsföring
För all marknadsföring ska avsändaren iaktta ett mått av måttfullhet. Detta gäller särskilt för produkter och tjänster som riktas mot konsumenter och är av en mer känslig karaktär. Den nya lagstiftningen skärper kravet på måttfullhet i marknadsföring för den som erbjuder snabblån och andra krediter med förhållandevis stora kostnader. Lagstiftaren har till och med gått så långt att man tvingar långivaren att i princip förse sina lån med en ”varningstext”.
I all marknadsföring av högkostnadskrediter ska näringsidkaren dels berätta att erbjudandet gäller en högkostnadskredit, dels beskriva risker med överskuldsättning och meddela vart låntagaren kan vända sig för att få stöd. Dessa regler ska kompletteras genom en förordning (förmodligen via Konsumentverket). Det innebär att allt inte är klart per publiceringen av denna artikel.
Varför har riksdagen klubbat ändringarna?
Konsumentverket med flera myndigheter och konsumentorganisationer har länge varit kritiska till snabblån och andra liknande krediter. Man har argumenterat för att lånen sätter ekonomiskt svaga personer i ännu svårare lägen. Detta har man fått gehör för hos politikerna som menar att konsumentskyddet på området har varit eftersatt under lång tid.
Det är tydligt att antalet ärenden hos Kronofogden på grund av obetalda snabblån har ökat de senaste åren. Det är också uppenbart att de som tar smslån allmänt sett har en svagare ekonomi. Det är framför allt för att skydda de redan skuldsatta och de som löper risk att hamna i överskuldsättning som riksdagen har klubbat igenom lagen. Mer information om skälen kan läsas i propositionen Räntetak och andra åtgärder på marknaden för snabblån och andra högkostnadskrediter, som du hittar här.
Vilka blir effekterna för oss konsumenter?
Regeringens och riksdagens mål med lagstiftningen är att stänga möjligheten för långivare att ta ut höga räntor. Det finns skäl att anta att vissa mindre seriösa aktörer tar åt sig av den illa dolda kritiken och upphör med sin verksamhet.
Ur ett rent konsumentperspektiv kan lagstiftningen anses vara ändamålsenlig. Lagen skapar tydligare riktlinjer för hur snabblån får konstrueras och marknadsföras. Man kan också tänka sig att många långivare vässar sina erbjudanden för att sticka ut från mängden som mer kundfokuserade aktörer. Den övergripande effekten torde bli gynnsam för oss konsumenter.
Ur ett utbudsperspektiv innebär lagen dock vissa problem. I och med det så kallade kostnadstaket blir möjligheterna för långivare att erbjuda mikrolån mycket begränsade. För lån på någon eller några tusenlappar med en löptid på någon eller några månader blir det helt enkelt svårt för långivarna att täcka sina kostnader för kreditkontroller med mera.
Det ska också sägas att lagstiftningen är något trubbig. En sak som är intressant är att taket handlar om nominell ränta medan golvet handlar om effektiv ränta. Det är oklart hur riksdagen har resonerat i den här frågan, men skillnaden kan ge upphov till nya snabblån med höga avgifter i stället för räntor. Det går att tänka sig ett läge då en långivare genom att klassa kostnaden för lånet som en avgift kan ta ut en kostnad på långt över 40 procentenheter över referensräntan.
Det finns också anledning att tro att många långivare kan komma att försöka undvika att behöva använda ordet högkostnadskredit. Utifrån lagens skrivning är det mycket enkelt att göra det. Melodin är att prissätta lånen så att den effektiva räntan är 29,99%.